SLE en osynlig sjukdom som känns.

Jag funderade på en sak, tror folk att man är ett hypokondriskt jävla psykfall??
Jag har haft förbannat mycket otur genom livet. Först en svår obotlig blodsjukdom i gymnasiet, kan ju bara tala om att gymnasiet var en plåga, typ ingen pratade med mig. Stora doser kortison, stoooor viktuppgång, det vill man inte när man är 16 och livet leker, men där blev man ordentligt nertryckt i skorna.

När jag sedan, många år senare blev gravid med mitt 3:e barn så blev jag så sjuk och mådde så dåligt från dag 1 tills han blev tvungen att plockas ut i vecka 35 pga att han var så påverkad av att jag var sjuk. Detta visste ingen då, man skyllde på graviditeten:- du är ju gravid och då kan man må dåligt! Hahaha!!! Ett hån!

Flera veckor efter förlossningen, när jag knappt kunde stå på benen längre men ändå skulle ta hand om mig och min för tidigt födda lilla plutt där vi låg på neonatalavdelningen, då sökte jag mig vidare. Fick antibiotika då man trodde att det hade med snittet att göra. Blev bra under medicineringen och sen föll jag tillbaka på samma. Blev hänvisad runt till olika ställen och hamnade till slut på infektion, där dom äntligen började utreda varför allt var som det var och då dröjde det inte länge innan jag fick svar, äntligen! Den eftermiddagen kom dom till mig och sa att jag skulle bli kvar på sjukhuset ett tag, jag brast ut i gråt och sa att jag inte tänkte stanna, jag har fått nog av sjukhus för en hel livstid framöver. Den snälla kvinnliga läkaren var helt lugn medans hon stod och smekte mig över armen och sa: - Linda, du är jättesjuk och det måste du försöka förstå, vi ska hjälpa dig nu att bli frisk.
Jag minns det så tydligt!
Ja det stod klart ganska snart att jag aldrig kommer bli frisk, detta är en livslång sjukdom från helvetet.
Ja ja ja, jag vet att min sjukdom är en bagatell i jämförelse med många andras, men den påverkar varje dag för mig och det är jobbigt. Det är nu man bli förbannad över folk som kanske beklagar sig över lite ont i huvudet, en förkylning eller liknande, DET är bagateller!!!

Länge fanns hoppet att jag skulle kunna må bra igen, min läkare sa det, men han har erkänt sig besegrad, han sa till mig för ett tag sedan:- Linda jag har insett att jag kommer inte lyckas helt med dig, jag har lyckats till 90% och det får vi vara mycket nöjda med. Han vill inte ens att jag ska jobba 100%. Men jag är ju envis och ska bevisa att jag kan.

Så hur gick det här till, jag som inte ens tog en Alvedon mot huvudvärk innan för att jag inte tycker att man ska ta tabletter i onödan, trycker i mig en hel hög med piller varje dag för att orka stå på benen, usch!
Jag har aldrig varit typen som beklagar mig, inte över nåt, bit ihop och jobba på är mitt motto, lite lätt irriterad över hur lätt folk tar på det här med jobb och sjukdomar, gå hem för en förkylning, näe det gör man inte. Jag satt med feber i nästan en vecka på jobbet och kämpade på innan kroppen sa ifrån, bihålsinflammation blev domen. Antibiotika och strikta förhållningsorder från min läkare att vila och en sjukskrivning på nästan 2 veckor.
Kommentar: 2 veckor, för en bihålsinflammation. Så länge blir man inte sjukskriven för det.

Ibland gör kommentarerna så ont, framförallt de som är nedlåtande gällande sjukdomen och medicineringen. Undrar om folk inte fattar att jag är sjuk på riktigt, kanske tror dom att jag är en hypokondriker, eller så är dom bara väldigt dåligt informerade om den sjukdom jag har.
En sjukdom som är absolut osynlig för omvärlden men väl kännbar för mig. Ja det är väl kanske så, har man inte ett bandage för att bevisa sin sjukdom så har väl folk svårt att tro att det är sant.
Någon frågade mig vid ett festligt tillfälle om jag inte skulle dricka, näe svarade jag, det går inte med de mediciner jag tar för då blir jag jättedålig, ja men kan du inte strunta i att ta medicinerna just då. Jag kan informera att jag tog inte en enda tablett på en hel dag när jag var magsjuk av förklarliga själ, det resulterade i att jag knappt kunde resa mig upp! Så nej det var nog en ganska dålig lösning, dessutom har jag lika kul utan alkohol, sån har jag alltid varit.

Kommentar: Hur mår levern av alla mediciner? Hmm ja jag vet inte, men tror folk verkligen att jag trycker i mig mediciner för att det är kul eller?? Jag gör det för att orka kliva ur sängen varje dag, orka jobba och sedan orka ta hand om mina guldklimpar. Jag försöker varje dag att ta så lite tabletter som möjligt...

Jag tycker INTE synd om mig själv och jag är inte ute efter någons medlidande, jag vill bara ha förståelse.

Så där nu har jag hävt ur mig lite...

Kram alla fina

Min morgondos med piller